Mer pappersprylar till folket

Sedan jag installerade Pepakura har jag hunnit bygga tre saker, en Stanford bunny, ett hjorthuvud (såklart), och en glad bläckfisk. För dem som inte orkar göra allt förarbete med 3D-modellerna tänkte jag dela med mig av några som är färdigpreppade och redo för skrivaren. Man kan inte spara eller exportera sina arbeten i Pepakura om man inte köper licensen, och det tog mig lite för länge att komma på att jag ändå kan skriva ut till pdf, så istället för en kanin och en hjort får ni en badanka och en ökenräv. Det är nästan samma sak.
Bläckfisk
Badanka
Ökenräv

Fyll din lägenhet med Pepakura

Jag har en ny hobby. (Surprise!) Den här veckan har jag snöat in på att bygga pappersmodeller. Det går att bygga i princip vad som helst på det här viset beroende på hur mycket tålamod du har, allt tack vare ett trevligt litet program som heter Pepakura. Pepakura tar 3D-modeller och vecklar ut dem så att du kan skriva ut och veckla ihop dem igen själv. För att detta ska funka och du inte ska få ut hundra tusen bitar av Pepakura behöver 3D-modellen vara någorlunda simplifierad. För att ådstakomma detta skickar jag därför först modellen genom MeshLab innan Pepakura får göra sin grej. Låt mig demonstrera.


Gå till thingiverse.com och ladda ner något gulligt. Förslagsvis den populära "Cute Ocotopus Says Hello". Importera filen i MeshLab.
Meshlab hittas här.
Pepakura finns här.


Använd filtret "Quadric Edge Collapce Decimation", vad i hela friden det nu betyder. Det finns en detaljerad guide till detta här. Utöver det markerade jag sugpropparna på undersidan av foten, raderade dem och fyllde igen hålet med funktionen "Fill Hole", samt lämnade ögon och ögonbryn utanför större delen av simplifierandet så att de inte skulle slätas bort helt. Värt att nämna om MeshLab är att det inte går att ångra. Det finns ingen ctr-z att prata om. Helt galet. Spara ofta, svär mycket och försök igen. Exportera modellen när du är nöjd och har mindre än eller runt 500 ytor (trianglar) kvar.


Öppna i Pepakura och veckla ut. Dags att städa upp. Börja med att bestäm hur stor du vill att modellen ska bli, under 2D-menu -> change scale.

Pepakura tycker att bläckfisken består av två stora bitar, och att det är helt okej att alla flärpar överlappar varandra. Det är det inte. Högerklicka, ta join/disjoin face och börja dela upp modellen till mer lätthanterliga bitar. Använd också "edit flaps" och gör dem runt 7mm höga, mer behövs inte.

Här är en mer lämplig samling bitar, uppdelade, numrerade och utplacerade på så få A4-ark som möjligt. Vet ni vad papper kostar?! Nästan ingenting, men ändå. Gråt en stund över att din skrivare vill att du ska köpa magenta, cyan och grisrosa för att skriva ut ett par linjer i svart. Sedan börjar det roliga!


Klipp och skär ut alla bitar, och gå över alla viklinjer med ett falsben för att få snygga veck. På engelska kallas detta "to score", så om någon frågat dig om du scoreat i helgen kan du svara, "Om jag har!". Man får finna nöje i de små sakerna, för det här prepparbetet är skittråkigt. Ge mig en bläckfisk liksom. Anyway, linjer som är streckade ska vikas som en bergstopp och linjer som är streck-prick-streckade ska vikas som en dal.


Till själva ihopmonteringen antar jag att man kan använda lim. Jag gillar dubbelhäftande tejp, och eftersom jag är en jävla nörd har jag en Scotch Advanced Tape Glider - dubbelhäftandetejppistol.


Ignorera all eventuell sortering du gjorde i Pepakura och skär ut alla bitar på en gång, stirra dig blind på de små siffrorna och försök hitta vilka bitar som ska sitta var. Enjoy!

Att välja grattiskort

Jag och Micke står inne på Akademibokhandeln. Han ska iväg på dop och behöver plocka upp ett kort. Micke förhåller sig tveksam till utbudet.

- Det här då?
- Jag vet inte om jag gillar allt guld...
- Det här?
- Hmmm...
- Bara välj ett kort, ungen bryr sig inte
- Men alla har en massa läskiga barn på sig
- Ok, då tar du det här vykortet med glada delfiner på och skriver Grattis på doppdagen och sen går vi och fikar.

...Och han gick med på det.

Mina gröna tummar är förmodligen bara mögel

I år är första gången nånsin jag lyckats ploppa i en påse frön i en hög med jord och få upp något ätbart. Jag vill tro att det är tack vare mitt ihärdiga runtvallande av plantor för att maximera mängden sol de får. För om de hade växt upp ändå hade det ju varit fullständigt onödigt att asa runt odlingarna från fönster till balkong varje dag.
Och det tänker jag inte gå med på.


Första skörden ruccola!


Ruccolan i sitt nya hem.

Återfall

Ni kanske trodde jag hade kommit över min origamipsykos och slutat vika pappersbollar...
Det trodde jag också.
Men sen fick jag en liten hög mönstrade papper och... Jag ska sluta, jag lovar. Snart. Sen. Kanske.

"Fuck you and the horse you rhododendron"

Jag tog en promenad och upptäckte att någon planterat en massa färgglada buskar i närområdet. Jag kom snabbt över förvirringen över varför någon skulle göra något så befängt, och gick och hämtade min kamera.
Eller okej, det tog en dag. Väl på plats med makroobjektivet kom jag fram till att det inte är så jävla spännande med färgglada blommor på nära håll, när det är allt du har med i bilden. Jag fick ett par bilder jag gillade dock, bl.a. på en humla. Den satt på en ful vissen blomma, så jag flyttade den till en bättre. Micke gnäller alltid att jag är en kass natufotograf som manipulerar naturen efter mina egna intressen, men jag ser inget National Geographic Etik&Moral-kontrakt med min namnteckning på, så whatever. Here be flowers:

Kärleksbrev till en flygplats

Jag köpte en bok, "1000 Creative Writing Prompts", för folk som gillar att skriva men inte har något att säga. Jag tyckte det passade mig. För endast $2.99 kan nån annan säga åt mig vad jag ska skriva, så är det problemet ur världen. De första sidorna bad mig skriva om thanksgiving och 4th of July, och det har jag inte så mycket att relatera till. Men sen kom #171: Skriv om en flygplats. Sure can do, så tillåt mig presentera kvällens hedersgäst, Charles de Gaulle.



Charles de Gaulle flygplats i Paris är den aktivaste flygplatsen i Europa, en viktig spindel i nätet som kopplar ihop oss med städer världen över, New York, HongKong, Reykavik, Mumbai. Vid inflygning finns chansen att kasta en blick över Eiffeltornet, och väl på plats i terminal 2 kan du frottera bland märken som Cartier, Hermès och Prada. Franskan, som är kärleken och romantikens språk, är närvarande i hela huset. Skyltar är på franska. Säkerhetspersonalen pratar franska. Du lägger vant handbagaget på rullbandet tillsammans med din jacka, och röntgenoperatören säger något till dig på franska. Du ursäktar dig och frågar om hon kan ta det på engelska. Det kan hon inte. Hon fortsätter tjattra uppspelt på franska och du tittar dig något desperat omrking, eftersom det vanligtvis är en dålig idé att ignorera flygplatspersonal. Du uppfattar ordet “bauble”, betyder inte det kula eller sfär? Du plockar upp ditt kameraobjektiv ur väskan, håller upp det och säger “Camera lens! Click, click! Yes?”. Hon viftar dig irriterat vidare.

Charles de Gaulle byggdes på 70-talet och är bland annat känt för sina stora välvda tak och väggar. De långa promenadsträckorna mellan terminalerna underlättas av rullband i alla riktningar. Där flygplatstoaletter ofta kan vara ett vågspel överraskar CDG positivt med ljusa, moderna faciliteter. Efter en lång resa kallar nöden, och du slår dig ner efter att ha hittat ett ledigt bås. Nyfiken på om det finns ett öppet WiFi lutar du dig framåt för att plocka upp telefonen ur väskan. Toaletten autospolar dig i rumpan, ett forsande vattenfall bara för dig.
Du använder en något längre stund än vanligt till torkning. Efter att ha tvättat händerna återgår du till vänthallen.
Där kan du få gratis WiFi i 15 minuter.

Mellanlandningar brukar inte få räknas som resmål, men Paris är Paris, och du använder det som ursäkt för att motivera ditt lite dyrare val av vatten, en flaska Evian. Beroende på vilken sida säkerhetskontrollen en plastflaska är inköpt kan den antingen få resa jorden runt, eller halvfull förpassas till närmsta soptunna. På Charles de Gaulle uppmärksammar du glatt en dedikerad återvinningsstation för flaskor. En stor färgglad behållare ber dig vänligen stoppa din flaska i dess lucka. Du är färdig med din Evian och bidrar gärna till sopsortering. När du lyfter luckan stiger ett moln av fruktflugor ur behållaren. Ett förbipasserande par sneglar mot dig när du viftar vilt i luften runt ditt huvud. Ditt plan är redo för boarding och du rör dig tacksamt långt bort från återvinningen. Det kliar i håret hela vägen hem.

Nästa resa lägger du 350 kronor och en extra timmes restid på att mellanlanda i Österrike.

Mer papercutting

Min landsförrädare till bror hittade kärleken och flyttade ihop med henne. Det tyckte jag var trevligt, för då fick jag en ursäkt att dra igång ett nytt projekt. Som bonus skulle det inte heller bidra till överpopulationen av saker i lägenheten eftersom projekt = inflyttningspresent. Man vet att man lagt ambitionsnivån rätt på sitt papercutprojekt när folk suckar och blir trötta av att se det. Men det var ju tvunget att innehålla en karta över närområdet de flyttade till, samt lite fåglar, hjärtan och lullull, och en enhörning. Eftersom de båda är spelutvecklare fick fåglarna Sims-diamanter. Jag är nöjd.

Somliga syr i trasiga skor

Jag hade sönder mina träningsskor häromleden. Visst hade det varit fint om jag med ett lite självgott leende kunde säga att jag slitit ner sulorna tills tårna tittar ut, suckat lite åt att nuförtiden kan man visst inte gå på femhundraelva träningspass utan att behöva köpa nya skor, men icke. Jag ryckte loss tungan på mina i övrigt tragiskt välbehållna skor när jag skulle knyta dem. Jag har aldrig varit med om att det varit en svag punkt på ett par skor förr. Min sambo rycker förvisso av skosnörena titt som tätt, men han kanske har nån slags "HULK - TIE - SHOES!"-grej på gång, vem vet.

Jag funderade på att laga skorna, sen övergav jag den idén och tyckte jag kunde få köpa ett par nya, sen tittade jag runt lite i sportaffärerna och sen tyckte jag att jag borde laga mina skor. Jag vet fortfarande inte om det var snål, lat eller pysselsugen som vann kampen.

Det var milt sagt svåråtkomligt. Jag fick sy alla stygn först och dra åt trådarna en och en i efterhand, nervöst balanserande på gränsen mellan bra trådspänning och avryckt trådhelvete.
Ser ni den balla åttan de sytt runt två av hålen? Fett najs Nike, ni vet verkligen var man ska lägga lite extra tråd. (Passiv aggressiv paus)

Dåliga böckers bokklubb levererar

Idag recenserar vi boken Vätten av Mikael Strömberg.

Enligt min databas äger jag 373 böcker. De flesta är på engelska. Jag fick nån idé om att jag borde lära mig uppskatta mitt eget modersmål lite mer, att det kanske går att skriva böcker på svenska som inte är stapplande och torra. Jag tog mig till min favoritbokhandel, och möttes av utmaningen att hitta en bok skriven av en svensk författare som inte var en kriminalroman.
Efter att ha läst tre av de fem böckerna jag kom hem med kan jag ju konstatera att nästa utmaning blir att hitta en bok som inte är skriven av en Stockholmare. Alltså vem fan bryr sig om era avfarter, sluta rabbla stadsdelar och berätta en historia tack.

"Även om Stockholm, en förhållandevis liten storstad, var staden man faktiskt aldrig kom fram till. Peter vägrade lära sig det. För honom var man framme när man passerad Arlandaavfarterna. Men sedan kom Väsbyavfarterna: Stora Väsby och Upplands Väsby. Efter det följde Bredden, där Scandichotellet blänkte med sina aluminiumfolieliknande väggar i morgonsolen. Man såg ända bort till Kista Tower, vilket tittade upp ovanför trädtopparna. Men innan man kom dit skulle flera trafikplatser avverkas: Rotebro, Häggvik, avfarten vid Sollentuna, därefter Kista."

"De hade kört förbi Frösunda, hade passerat Haga och hade fortsatt genom Eugeniatunneln, över Kungsholmen, genom Fredhällstunneln och över Essingeleden för att slutligen köra ner vid Aspudden och trixa sig in till Midsommarkransen och Nioörtsvägen"

Okej, tack för infon. Trevligt med en bok som enkelt kan filmatiseras med Google Streetview.
Istället för att berätta vad boken handlade om, kan jag berätta när jag började bry mig om någonting som hände i boken över huvud taget. Det skedde här:

Där fanns en liten tillbakablick till en händelse från 1931. Den var ganska trevligt skriven. Resten av boken var skriven som om ambitionen vara att kunna klappa sig själv på axeln efter varje sinnrikt skriven mening, snarare än att tja, föra en handling vidare.

"Partystämningen höjdes direkt i och med membranets svängningar i luren från dödspolarens röst."

"Han hittade en pizzasallad, kvar i sin plastburk, från vem visste hur längesen. Den givna ungkarlssåsen, ketchup, med utgånget bäst före-datum. Samt ett kraftigt gulnat, på grund av att locket saknades, bordsmargarin med en hemmagjord smörkniv nedstucken i."

"Han sökte fristad hos sin konkubin där den emotionella smärtan intensifierades tillsammans med den köttsliga. Den prekära grunden till skadan gjorde situationen så penibel att han först vägrat söka sjukvård."

Svängande membran, dödspolare, straffbar överanvändning av bisatser, konkubiner och penibla situationer. Okidoki. Vi säger så.

Vätten, du får minus en hamster av fem möjliga.

Tipsa mig om Svenska böcker ej skrivna av Stockholmare tack! (Och inte Ranelid heller)