kvacker: En lång historia om böcker

Ibland läser jag böcker. Och med ibland menar jag den tid jag är vaken. Jag började mata in alla i en databas för att hålla koll på vilka jag redan hade, så att jag när nästa bok släpptes i de femton olika serier jag följer skulle slippa stå och fundera över om jag redan hade läst den eller inte. Man skulle ju kunna tro att om man inte har läst en bok redan så känner man inte igen sammanfattningen på baksidan, men förvånansvärt många böcker bara idisslar samma handling bok efter bok tills man vill starta ett bokbål och skrika "Men kom till saken!"
(Vad som är mer friskt att göra är att sluta läsa serien. Men då får man ju aldrig reda på om de faktiskt kommer till saken eller inte. Det gör de inte. I'm watching you, P.C. Cast.)

Normalt sett köper jag böcker baserat på handlingen (revolutionerande, jag vet). Men då och då går jag på omslaget. På engelska heter det "Don't judge a book by its cover", medan vi på svenska säger "Döm inte hunden efter håren", vilket är korkat, för pälsen säger en hel del om en hund. Om den har skabb t.ex. På liknande sätt kan man avgöra om en bok är skabbig baserat på omslaget.

Jag sorterar t.ex. bort alla böcker med bilder på svärd, så slipper jag medeltidsfantasy och skitkrångliga namn på karaktärerna. Utesluter jag pastellfärger behöver jag inte läsa ännu en bok om en ditzy karriärstjej i 27-års åldern som stöter på en snorrik lång mörk främling som bara aaaavgudar henne efter första ögonkastet. Fullmånar och träd betyder varulvar, rött läppstift är vampyrer och bar överkropp fallna änglar. Osv.

Så anyway, jag såg en bok som jag var tvungen att äga helt utan hänsyn till innehållet.
Med så mycket energi lagd på bokens utformning kunde jag ju ändå gissa att handlingen inte var så mycket att ha, men ändå. Den får handla om vad den vill.